Finns så mycket jag vill säga

Men kommer inte att göra det för jag vet att det bara kommer blir värre och inte hjälpa ett dugg. Tycker bara att det är synd att det finns människor som är så egocentriska och inte verkar bry sig om andra än sig själv. Och gör dom det så visar dom det på ett jävligt dåligt sätt.
Jag måste få ur mig min frustration, det kommer bara mer och mer som gör mig så förbannad och jag vet att jag inte kan göra ett skit åt det utan får bara se och höra hur mycket det sårar andra personer.

Igår åkte vi hem från Skåne. Hade gärna stannat längre men känner att jag måste släppa kontrollbehovet jag har och få andra att fatta att dom också kan göra saker och ting. Känns i hjärtat, speciellt när pappa sa: "Hade du velat så hade du kunnat bo i min lägenhet. Det finns mat i frysen. Men kanske inte rätt mat åt dig". Då sa jag till honom att jag kan äta nästan vad som helst av det kan har i frysen. Det är självklart att ag hade velat stanna.
Vi åker ner om tre veckor igen och då hoppas jag pappa mår bra och är hemma från sjukhuset.

Fick även reda på att får han en sånhär kraftig smäl med lunginflamation m.m. så är det inte säkert att han klarar det! När han sa det så stängde jag in alla mina känslor i djupaste vår i hjärtat för att inte bryta ihop totalt. Har inte vågat öppna den dörren än för jag är rädd för reaktionen. Känslokall? Kanske.

. . . . . . . . . . . .

Sitter nere i Skåne nu. Har varit och hälsat på pappa. Han är verkligen dålig. Lunginflamation, levrat blod i lungorna, haft känningar av hjärtat.
När lunginflamationen läkt så kommer dom knäcka ett revben på pappa för att sedan föra titthål och få ut boldet på så sätt. Han är väldigt trött och medtagen givetvis, hes som bara den och svullen av kortisonen som får.

Har varit och är fortfarande så förbannad och irriterad på att det finns folk som har suttit på sina höga hästar och klagat på att jag inte åkt ner när pappa varit inlagd dom andra gångerna. Nu så hör dessa personer inte ens av sig! Verkar inte bry sig för fem öre. Det kanske dom gör vad vet jag. Dom kanske inte kan tackla att en sånhär smäll till så kanske pappa inte finns mer. Jag är glad att vi åkte ner för jag behövde verkligen träffa och se pappa. Jag pratar med honom dagligen så jag kan höra om det skett någon förändring. Dags att andra också tar sig i kragen och inser att han inte är bra och lyfta på telefonen och visa att dom bryr sig. Jag skiter i om jag trampar någon på tårna. Jag skriver vad jag tycker och tänker, jag står för det. Dom har sjunkit så mycket i mina ögon att det inte finns.

Nu blir det sängen, har en lång dag framför oss imorgon med ett antal timmar i bilen. Vilket det är värt!!!!!

Rent hem, rena kläder

Jag har gått bergsäkragång här hemma. Tvättkorgen är tom, hemmet är skinande rent. Tyvärr så är det inte ett nöje som jag brukar tycka det är, utan idag så är det för att distrahera mig och stänga av. När Dennis kommer hem så blir det skönt. Skönt att ha någon som fångar en när man faller. När den reaktionen nu kommer. Som jag skrivit innan så känns det som att jag har is flytande i mina blodådror.

Blir bara mer och mer förbannad!

Allt började i tisdags när pappa åkte in på sjukhuset. När jag inte hade hört något framåt  eftermiddagen så ringde jag till Helsingborgslasarett för att höra om han kommit in eller om han bara fått medicin hemma.

Pappa larmade hemtjänsten runt 8.00-8.30 tiden. Dom åkte till honom som om det brann i r*ven på dom. Väldig br tycker jag. Dom i sin tur larmade ambulansen i och med han hade andnöd, dom väntade på ambulansen i EN TIMME!! Sen när han kom in till akuten så blev han inte ankomstregistrerad! Runt 14-15 tiden så tar jag och ringer till lasarettet för att höra vad som är fel, fall han är inlagd eller hemma. Jag ringer till varenda j**la avdelning för att informationen inte visste något, avdelningarna hittade inte något som indikerade på att han kommit till sjukhuset. AVA MED (akut vårdsavdelningen medicin) säger att jag ska ringa till patientinformationen vilket jag gör, dom i sin tur ber mig ringa AVA Infektion. Jag gör det och där hade dom ingen information heller, USKan jag pratade med ringer ner till akuten och får reda på att han är påväg och ska bara inom röntgen. känner att en lättnad lägger sig över mig. Men oron finns fortfarande i och med ingen kunde svara på varför han var dålig merän att han hade runt 40-42 graders feber. Då förstår jag varför han var så trött hela helgen och inte orkade göra något.

Sedan i tisdags har jag ringt och försökt få en SSK att prata med och höra hur det är med pappa i och med han säger själv att han mår prima och det inte är något fel på honom, han kan inte hålla reda på vilken dag det är m.m. Det är en USKa som svarar och ber mig ringa senare då ansvarig SSK är upptagen. Helt okej. Dom säger ring det och det klockslaget vilket jag givetvis för. Tre fyra gånger varje dag sen i tisdags har jag ringt och försöt få tag på en SSK. Och för någon timme sen så ringde jag igen för natt sköterskan sa åt mig att ringa runt 7.30 tiden (att jag ringde så tidigt att jag pratade med nattpersonalen var för att jag tänkte att dom har det lite lugnare än dagpersonalen). Jag ringer runt 7.30 då är SSK påväg ut med medicinen självklart och den jag pratar med frågar surt om det är något viktigt jag vill prata om. Jag svarar "Nej, jag vill bara veta vad som är fel på min pappa, fall ni har fått reda på vad röntgen visar". Då svarar personen ännu surare "Det förstår du väl att vi inte får reda på förän efter ronden med läkaren klockan tio".

Jag börjar bli så förbannad. Det ska f*n inte ta flera dagar innan en orolig anhörig får reda på vad det är för fel, fall det är allvarligt eller om man kan släppa oron lite. Jag förstår att dom har sitt jobb att sköta, då säger man inte att anhöriga kan ringa ett visst klockslag om och om igen. Jag har aldrig varit så förbannad på sveriges sjukvård som jag är nu. Både jag och Dennis står i valet och kvalet om vi ska åka ner eller inte. Jag vet att pappa inte vill att vi ska komma ner för han känner att han är till besvär. Det är han ABSOLUT inte!

Nu ska jag ut och promenera och hitta ett träd och slå på så kanske jag inte är så förbannad när Dennis kommer hem.

Känslokall?

Jag känner mig som en robot! Kall och tom inombords. Tårar finns det gott om vill jag lova! En tanke slog mig precis. Hur mycket tårar finns det i en persons ögon?! Dom tycks aldrig ta slut. Någon som vill ha lite?

Blir även så förbannad. Man ska göra sker och ting själv för att det ska bli gjort. Hur svårt kan det vara att göra en ynka sak som man ber om för man inte kan göra det själv?! I såndana här fall så önskar jag att ag kunde klona mig och fixa allt själv och inte behöva be andra!

Det är inte alls bra och hoppas att det vänder snart. Hur mycket skit klarar man av?

Känns som jag ska gå sönder

Precis som rubriken säger så känns det som jag ska gå sönder. Det värsta är ovisheten, att inte veta vad som händer.

Då var det dags igen

Det är inte ens 8 dagar sen sist. Jag sitter här hemma och skakar som ett asplöv. Nu måste dom göra en grundlig utredning så dom får reda på vad det är. Inte bara ge kortison och vattendrivande och sen är det bra. Blir så irriterad! Det är inte meningen att en person ska åka in till sjukhuset, ligga inne en vecka och sen bara vara hemma i 8 dagar och sen behöva åka in igen för samma problem. Eller problem och problem det är mycket som kan vara fel när man har andnöd. Vet att han har KOL och blir behandlad för det men det borde ändå inte vara så tätt mellan sjukhusvistelserna.
Somnade om och sov 30 minuter innan jag vaknade av att jag hade så fruktansvärt ont i magen och hade en stor klump. Ringde till pappa som var dålig redan igår. Först inget svar, ringde igen efter 30 minuter och fick då svar. Han mådde inte riktigt bra men hade precis vaknat som han sa. Skulle precis ringa mamma för hon mår heller inte så bra. Då ringer hon och berättat att pappa är påväg in till sjukhuset igen! Jag blir chockad (trots att pappa själv sagt att han skulle larma hemtjänsten om det blev värre) tårarna bara rinner, jag känner mig så hjälplös. Pappa frågar mamma om min lillebror är vaken, mamma svarar att han är och jobbar. Då säger pappa: "vad då jobbar? Han jobbar inte på söndagar!"

Jag känner mig hjälplös, orkeslös, arg, ledsen. allt på en och samma gång.